Debriefing av mina 23 år i Sverige

Debriefing av mina 23 år i Sverige

Kunde inte somna i natt. Det bara inte gick. Jag får en förhöjd ångestnivå när min man Jonas är bortrest flera nätter. Mina tankar snurrar om att jag borde kunna tygla mina känslor, om jag var mer disciplinerad med meditation så skulle jag kunna hålla mina tankar och känslor i schack.

Jag minns hur svårt jag hade att somna första sommaren jag bodde i Paris som 19-åring. Satt uppe med en kopp te och tittade ut genom det öppna fönstret över taken i Paris. Höll humöret uppe genom att tänka tankar om hur fint det är att kunna vara i Paris. Jag var ny i stan och kände inga andra – allt var helt främmande. Så småningom blev staden min vän. Jag kunde hitta till nya adresser med lätthet och jag började lära känna andra människor.

Här på Åland är det inte så lätt att lära känna människor. Som nykomling får man göra allt socialt jobb. I Norden blir man sällan hembjuden till människor man inte känner.

Även här på Åland får man ta initiativen till att bjuda på sig själv. Jag var utmattad efter mina 23 år i Sverige då jag jobbade hårt på lära människor i min omgivning. Nu har jag ingen ork kvar. I Sverige när mitt första barn var litet gick jag till öppna förskolan. Jag blev knappt välkomnad av personalen. Andra mammor tittade sällan upp när jag kom in i rummet med min son. Jag var också blyg för den nya situationen som kändes spänd. Jag gick runt och hälsade på alla mammor, presenterade mig och frågade efter deras namn. Så gör man inte i Sverige, men det visste jag inte då. Förresten, hur skulle jag ha gjort i stället?

Göra som de andra invandrarkvinnor som satt tysta för sig själva med sitt barn och slutade komma till öppna förskolan efter ett tag ? Tack vare mitt driv för att lära känna människor gick jag fram till en beslöjad kvinna på lekplatsen – vi hade pojkar i samma ålder och jag fick förmånen att lära känna underbara Shirin från Afghanistan. Tack vare henne har jag en kärleksfull bild av islam. Jag fick inte många svenska vänner, mest min mans bekanta. Visst är det svårt att börja om som 24-åring i ett nytt land, men inte så svårt. Jag hade bott i Schweiz, Paris och sedan i England, aldrig hade jag upplevt så svårt att hitta vänner som i Sverige. När jag gick till lekplatser med min förste son såg jag ofta samma mammor. Vi hejade. Jag började en konversation, men de initierade aldrig ett samtal när vi träffades nästa dag. När de satt flera mammor i en grupp så blev jag aldrig inbjuden. Det var väldigt tydligt på deras kroppsspråk att jag inte var välkommen i deras grupp.

Det är obehagligt att bli behandlad på detta vis!

En mamma som var ute med sitt fjärde barn var däremot nyfiken och bjöd mig hem till sig. Hon började sedan jobba som kurator vid kyrkan i byn så vi sågs ofta när jag gick dit. Det betydde mycket för mig att vara bekant med henne och känna att jag tillhörde ett nätverk av människor som kände mig och hälsade. En annan mamma bjöd mig också hem och vi blev vänner senare. Sedan fanns det andra mammor som också tyckte att det var trevligt att konversera lite med mig när vi sågs i byn eller på öppna förskolan, men med de flesta var det jag som tog första steget. Dessa mammor var ofta medlemmar i församlingen Livets Ord kyrkan fick jag reda på senare. Jag tyckte mycket om dem. Vi hade samma värderingar när det gällde att prioritera våra barn. Fast jag var den enda som var hemma på heltid. De utgjorde mitt nätverk. Även om vi inte var vänner så kändes det trevligt att bli igenkänd och hälsa på människor jag hade en varm kontakt med.

Det kändes ändå ensamt att kontakterna alltid vilade på mina initiativ. Det var som om jag inte riktigt fanns i deras liv och kunde försvinna om jag inte drog uppmärksamhet till mig. De hade sina liv – sin familj och sin vänkrets – som jag inte tillhörde. Mer än en gång tänkte jag tanken att jag borde gå med i Livets Ord, jag var ändå kristen, men jag hade växt ur sådant som har med religion att göra.

Äga mina känslor

Äga mina känslor

Jag har en fördel. Jag är inte född och uppvuxen i Sverige, men genom min danska mor har jag fått liknande barndomsupplevelser som svenska barn. Mina känslor räknades inte – de fanns inte. Jag skulle bete mig som min mamma ville oavsett hur jag kände mig. Hon hade inte förmågan att lyssna in och bejaka det jag kände. Jag upplever att många barn blir bemötta på liknande sätt. Bara det faktum att 93% av alla barn 18 månader och äldre är på dagis bekräftar detta. På dagis är det omöjligt för personalen att hinna vara lyhörd för varje individuellt barn.

Konsekvensen av min uppväxt var att jag aldrig lärde mig att lyssna på mig själv och mina behov. Som vuxen ledde det till ett mönster där jag bara körde på eller tryckte på bromspedalen för fullt. Jag var omedveten om att jag hade känslor som styrde mina val och styrde vad jag tänkte om mig själv.

Under den terapeutiska träningen med djupandning – rebirthing – som jag gjorde med Binnie A. Dansby började jag bli varse mina känslor och kroppsförnimmelser. Detta var dock bara en början. Jag har sedan kontinuerligt återkommit till tanken att det är tryggt att känna alla mina känslor och kroppsförnimmelser. Om man som barn har en mor som försäkrar barnet att det är okej att känna sina känslor växer barnet upp med ett inre positivt förhållande till de egna känslorna. Som vuxen har man då en inbyggd kunskap om hur man tar hand om sig själv.

Någon som inte fått uppleva denna försäkran under uppväxten kan känna sig utlämnad till känslosvängningar inombords också som vuxen. Vissa hanterar detta genom att bli kontrollerande – något man ser mycket av i Sverige. Det kan också leda till principfasthet – man ska följa principer oavsett hur det känns inombords. Eftersom man inte kan styra över känslorna så vill man få kontroll över dem på något sätt och då väljer man instinktivt att leva efter tydliga principer eller följa med i modets nycker. Modet dikterar till exempel att jag ska äta på ett visst sätt, motionera, fixa mitt hem, plastbanta, odla egna grönsaker, umgås på ett visst sätt och sist men inte minst, klä mig på ett visst sätt. Det är så mycket lättare att göra som alla andra eftersom man då känner man sig delaktig i det sociala sammanhanget. Det är inte fel att plastbanta eller dricka smoothies, men är det val som överskuggar djupare behov. För det tar tid och energi att göra alla dessa val och frågan är om det verkligen fyller våra djupaste behov och vår inre längtan.

I senaste TV-programmet Idol sade programledaren till flickan som just precis hade blivit utröstad och storgrät ”ta det lugnt!”. Hur tänker han? Hon har stora känslor som genomströmmar henne, men han tycker att hon ska ta det lugnt. Jag vet att många svenskar, och även många västerlänningar, tänker på det viset gentemot sina känslor. Det är inte hälsosamt att förtrycka sina känslor. Till slut tappar man kontakten med vem man är innerst inne. Känslor ska inte skambeläggas, de ska kännas. Nästa gång du är medveten om dina känslor säg ”det är tryggt att känna alla mina känslor”. När ditt barn gråter säg, ”det är helt okej att du känner som du gör ”.

Bli bekväm med dina känslor

Bli bekväm med dina känslor

Jag och min man Jonas har gjort en terapeutisk träning med djupandning – rebirthing – i Danmark med den amerikanska andningsterapeuten Binnie A. Dansby. Under fyra års tid åkte vi en gång i månaden till Danmark plus en hel vecka i början och slutet av året. Mellan träffarna hade vi uppgifter att göra.

Där lärde jag mig, bland mycket annat, att det faktiskt är tryggt att känna alla mina känslor. Detta kändes som en nyckel till mitt fortsatta välmående och därför gav jag mig själv i uppgift att fokusera på mina känslor i vardagen. Detta var många år innan mindfulness hade etablerat sig som ännu en modefluga.

Jag frågade därför mig själv: Hur känns det i kroppen och vilka känslor har jag under alla dagens aktiviteter? Jag tänkte på det när jag satt på bussen, när jag undervisade, när jag pratade med en förälder, när jag skulle prata framför en grupp osv. Jag blev varse att jag undvek vissa livssituationer som kändes obehagliga, men också att jag kunde vara kvar i dem utan att gå under.

Detta var till stor hjälp när jag skulle föda mitt första barn hemma. Det är ju lätt för en västerlänning att tro att när det känns mycket, eller gör ont, så är detta ett tecken på att något är galet. Inte bara under födelsen utan i hela moderskapet är det viktigt att vara i kontakt med sina känslor. De är vägledare till intuitionen och moderskapsinstinkterna. Att acceptera mina känslor gjorde det också lättare att amma – jag var okej med alla känslor som flödade genom kroppen.

Om kvinnor i Sverige ska frigöra sig från förtrycket mot moderskap är första steget att bli medveten om vad vi känner och äga våra egna emotionella upplevelser och göra dem till våra egna som ingen annan har rätt att ha en åsikt om.

Moderskap i Sverige – är det möjligt?

Moderskap i Sverige – är det möjligt?

En moder är allt för ett litet barn, men i Sverige tillåts inte kvinnor vara mammor på riktigt. Vi får vara mammor under barnets första levnadsår, sedan ska vi överlämna barnet till de svenska statsmakterna. Om vi vill vara hemma med vårt barn längre än 16 månader är det inte bara sjuksköterskan på BVC som höjer på ögonbrynen, det är också ens närmaste omgivning som har åsikter om att ”barnet behöver dagis, det behöver andra barn. Mamman behöver komma hemifrån och jobba”.

Under mina 23 år i Sverige hörde jag aldrig någon säga att det var bra att jag var hemma längre än 16 månader med mitt barn. Aldrig någon som sade ”vad skönt att ditt barn kan vara hemma längre”. Alltid kände jag att omgivningen tyckte att jag gjorde något fel som mamma. Jag hade tur i oturen. Eftersom jag inte är född i Sverige så förstod jag inte de outsagda koderna: ”Du ska amma, men inte för länge, du ska föda naturligt, men inte hemma. Du ska älska ditt barn, men dela ansvaret med staten. Om psykologer, lärare, rektorer, socialarbetare eller förskolepersonal tycker något ska du alltid hålla med dem och göra som de säger. Du ska inse att de vet bäst för de är utbildade och det är inte du”.

Under sådana omständigheter är det väldigt svårt för en mamma att slappna av tillräckligt för att kunna känna in sitt barn och lyssna till sina egna modersinstinkter. Det gör att mödrar känner sig ängsliga och osäkra. De vågar inte lita på sig själva. Mest härmar de vad alla andra gör. Det som är inne just då gäller. Svenskar är i allmänhet drivna av att följa det som är inne för stunden och störs av människor som agerar annorlunda. Det sorgliga är att man inte ens försöker ta reda på varför vissa människor gör på andra sätt. Man är inte nyfiken. Följden blir en avsaknad av medkänsla för sina medmänniskor och detta mönster tränger ända in i den intima relationen mellan mor och barn.

Som sagt jag var skyddad från allt detta eftersom jag inte är svensk och inte uppfostrades att tro på statsmakterna eller vara rädd för den. Jag födde hemma, det var det naturligaste för mig eftersom bägge mina yngre syskon föddes hemma. Alltså, att föda känns mycket och ibland är det smärtsamt, men det är bara att låta naturen ha sin gång och då blir det bra. Mer om födelse och förlossning en annan gång.