I morse sade min 13 åring, ”tänk att vi har varit tillsammans dag efter dag ja i…snart 14 år, förutom de 10 dagar du var i Israel när du hälsade på din syster”. Vi pratade om hur vi säger exakt samma ord ibland när vi ska kommentera något. Så tillägger han att det blir ännu mera så med stora systern för de pratar ännu mera med varandra.

Det är en stor förändring mot vad jag upplevde i min barndom. Då var mamma borta hela tiden, inte för att hon jobbade men för att… hon alltid hade något att göra ”där ute”. Stackars mamma, hon hade något som tryckte inne i henne och hon var bara tvungen att komma bort. Jag har naturligtvis ärvt en del av denna oro, men har jobbat med mig själv och valt att förbli närvarande fast jag inte alltid kände mig så väl till mods. Till slut kan man inte gömma sig någonstans, man är naken med allting inför sin familj.

Minns hur ett av mina barn som hade blivit lite äldre började kommentera hurdan jag var. Inget kritiskt, bara en spegling. Vilken chock. Jag kände mig avslöjad. Trodde att jag hade varit diskret med mina inre våndor, men nej, barn ser. I min barndom var jag tvungen att vara perfekt. Nu fick jag tillfälle att uppleva att jag kan vara älskad fast jag inte, till synes, är perfekt.