Kunde inte somna i natt. Det bara inte gick. Jag får en förhöjd ångestnivå när min man Jonas är bortrest flera nätter. Mina tankar snurrar om att jag borde kunna tygla mina känslor, om jag var mer disciplinerad med meditation så skulle jag kunna hålla mina tankar och känslor i schack.
Jag minns hur svårt jag hade att somna första sommaren jag bodde i Paris som 19-åring. Satt uppe med en kopp te och tittade ut genom det öppna fönstret över taken i Paris. Höll humöret uppe genom att tänka tankar om hur fint det är att kunna vara i Paris. Jag var ny i stan och kände inga andra – allt var helt främmande. Så småningom blev staden min vän. Jag kunde hitta till nya adresser med lätthet och jag började lära känna andra människor.
Här på Åland är det inte så lätt att lära känna människor. Som nykomling får man göra allt socialt jobb. I Norden blir man sällan hembjuden till människor man inte känner.
Även här på Åland får man ta initiativen till att bjuda på sig själv. Jag var utmattad efter mina 23 år i Sverige då jag jobbade hårt på lära människor i min omgivning. Nu har jag ingen ork kvar. I Sverige när mitt första barn var litet gick jag till öppna förskolan. Jag blev knappt välkomnad av personalen. Andra mammor tittade sällan upp när jag kom in i rummet med min son. Jag var också blyg för den nya situationen som kändes spänd. Jag gick runt och hälsade på alla mammor, presenterade mig och frågade efter deras namn. Så gör man inte i Sverige, men det visste jag inte då. Förresten, hur skulle jag ha gjort i stället?
Göra som de andra invandrarkvinnor som satt tysta för sig själva med sitt barn och slutade komma till öppna förskolan efter ett tag ? Tack vare mitt driv för att lära känna människor gick jag fram till en beslöjad kvinna på lekplatsen – vi hade pojkar i samma ålder och jag fick förmånen att lära känna underbara Shirin från Afghanistan. Tack vare henne har jag en kärleksfull bild av islam. Jag fick inte många svenska vänner, mest min mans bekanta. Visst är det svårt att börja om som 24-åring i ett nytt land, men inte så svårt. Jag hade bott i Schweiz, Paris och sedan i England, aldrig hade jag upplevt så svårt att hitta vänner som i Sverige. När jag gick till lekplatser med min förste son såg jag ofta samma mammor. Vi hejade. Jag började en konversation, men de initierade aldrig ett samtal när vi träffades nästa dag. När de satt flera mammor i en grupp så blev jag aldrig inbjuden. Det var väldigt tydligt på deras kroppsspråk att jag inte var välkommen i deras grupp.
Det är obehagligt att bli behandlad på detta vis!
En mamma som var ute med sitt fjärde barn var däremot nyfiken och bjöd mig hem till sig. Hon började sedan jobba som kurator vid kyrkan i byn så vi sågs ofta när jag gick dit. Det betydde mycket för mig att vara bekant med henne och känna att jag tillhörde ett nätverk av människor som kände mig och hälsade. En annan mamma bjöd mig också hem och vi blev vänner senare. Sedan fanns det andra mammor som också tyckte att det var trevligt att konversera lite med mig när vi sågs i byn eller på öppna förskolan, men med de flesta var det jag som tog första steget. Dessa mammor var ofta medlemmar i församlingen Livets Ord kyrkan fick jag reda på senare. Jag tyckte mycket om dem. Vi hade samma värderingar när det gällde att prioritera våra barn. Fast jag var den enda som var hemma på heltid. De utgjorde mitt nätverk. Även om vi inte var vänner så kändes det trevligt att bli igenkänd och hälsa på människor jag hade en varm kontakt med.
Det kändes ändå ensamt att kontakterna alltid vilade på mina initiativ. Det var som om jag inte riktigt fanns i deras liv och kunde försvinna om jag inte drog uppmärksamhet till mig. De hade sina liv – sin familj och sin vänkrets – som jag inte tillhörde. Mer än en gång tänkte jag tanken att jag borde gå med i Livets Ord, jag var ändå kristen, men jag hade växt ur sådant som har med religion att göra.