En moder är allt för ett litet barn, men i Sverige tillåts inte kvinnor vara mammor på riktigt. Vi får vara mammor under barnets första levnadsår, sedan ska vi överlämna barnet till de svenska statsmakterna. Om vi vill vara hemma med vårt barn längre än 16 månader är det inte bara sjuksköterskan på BVC som höjer på ögonbrynen, det är också ens närmaste omgivning som har åsikter om att ”barnet behöver dagis, det behöver andra barn. Mamman behöver komma hemifrån och jobba”.

Under mina 23 år i Sverige hörde jag aldrig någon säga att det var bra att jag var hemma längre än 16 månader med mitt barn. Aldrig någon som sade ”vad skönt att ditt barn kan vara hemma längre”. Alltid kände jag att omgivningen tyckte att jag gjorde något fel som mamma. Jag hade tur i oturen. Eftersom jag inte är född i Sverige så förstod jag inte de outsagda koderna: ”Du ska amma, men inte för länge, du ska föda naturligt, men inte hemma. Du ska älska ditt barn, men dela ansvaret med staten. Om psykologer, lärare, rektorer, socialarbetare eller förskolepersonal tycker något ska du alltid hålla med dem och göra som de säger. Du ska inse att de vet bäst för de är utbildade och det är inte du”.

Under sådana omständigheter är det väldigt svårt för en mamma att slappna av tillräckligt för att kunna känna in sitt barn och lyssna till sina egna modersinstinkter. Det gör att mödrar känner sig ängsliga och osäkra. De vågar inte lita på sig själva. Mest härmar de vad alla andra gör. Det som är inne just då gäller. Svenskar är i allmänhet drivna av att följa det som är inne för stunden och störs av människor som agerar annorlunda. Det sorgliga är att man inte ens försöker ta reda på varför vissa människor gör på andra sätt. Man är inte nyfiken. Följden blir en avsaknad av medkänsla för sina medmänniskor och detta mönster tränger ända in i den intima relationen mellan mor och barn.

Som sagt jag var skyddad från allt detta eftersom jag inte är svensk och inte uppfostrades att tro på statsmakterna eller vara rädd för den. Jag födde hemma, det var det naturligaste för mig eftersom bägge mina yngre syskon föddes hemma. Alltså, att föda känns mycket och ibland är det smärtsamt, men det är bara att låta naturen ha sin gång och då blir det bra. Mer om födelse och förlossning en annan gång.